Ostrogoter eller östgoter (lat. ostrogothi, l. ostrogothæ) var ett av de två huvudfolken bland goterna som är kända sedan år 291. Det självbeskrivande namnet ostrogoter (först nämnt på 390-talet som Greutungi-Ostrogothi) har betydelsen den uppgående solens goter, från vilken de sekundära tolkningarna "öst-" och "de lysande" senare härletts. Redan i början av 400-talet försvann beteckningen Greutungi som betydde ungefär "de som bor på stäpper och grusstränder" och som hörde ihop med det gamla namnet på Visigoterna: Tervingi (skogsbor). Sidonius Apollinaris nämner 456 att ostrogoterna är ättlingar till det folk som Ammianus Marcellinus omkring 395 hade skrivit om och då kallat Greutungi. Det största verket om ostrogoternas historia av Cassiodorus är tyvärr förlorat, men sammanfattas av Jordanes i Getica. En annan källa är Prokopios.

Østgoterne, også kalt Ostrogoterne, var en av de to hovedstammene av goterne, den andre var vestgoterne. Begge disse stammene var blant de germanske folkene som forstyrret Romerriket under folkevandringstiden. Den østgotiske kongen Teoderik den store skapte et mektig kongerike i Italia, men riket falt raskt fra hverandre etter hans død. Østgoterne ble underlagt Østromerriket etter slaget ved Mons Lactarius i 553, og stammens navn forsvant.

Ostrogoterne , eller Østgoterne , var en af de to gotiske hovedstammer; hvoraf den anden var visigoterne. Begge disse stammer hørte til blandt de germanske folk, hvis tilstedeværelse i Romerriget kendetegnede folkevandringstiden. Et af højdepunkterne i den ostrogotiske historie fandt sted omkring år 500, da det lykkedes Teoderik den Store at skabe et stort kongerige i Italien, men riget faldt fra hinanden kort efter hans død, da ostrogoterne blev underlagt det Østromerske Kejserdømme efter slaget ved Mons Lactarius i 553, herefter forsvandt stammens navn fra historien.