Adenosintrifosfat, eller ATP, är en nukleotid som spelar en central roll i cellens energihantering. ATP används för att driva kemiska processer i cellen som inte kan ske spontant, på grund av att de är energikrävande. Exempel på detta är transport (aktiv) samt kontraktion av muskler. ATP är även en byggsten vid syntesen av nukleinsyror som till exempel DNA och RNA.

Adenosintrifosfat (ATP) er et stoff som cellene bruker som små, korttids energilagre. Under den trinnvise celleåndingen «lades» ATP-molekylet. Det er hensiktsmessig for cellene å dele opp energien fra et glukosemolekyl. Av et glukosemolekyl dannes det 36 ATP-molekyler. På denne måten slipper cellene å sløse bort unødvendig energi på lite energikrevende prosesser. Når en prosess i cellene trenger energi blir ett eller flere ATP-molekyler spaltet.

Adenosintrifosfát (ATP, zkratka z anglického adenosine triphosphate), psán také jako adenosin trifosfát nebo adenozin trifosfát, je chemická látka, která se skládá z adenosinu a trí fosfátu.

Adenosintrifosfat (ATP) er en organisk kemisk forbindelse, der fungerer som biologisk energi- og effektormolekyle og indgår i mange vigtige cellulære processer. Molekylets fosfatbindinger indeholder en stor mængde energi, som frigøres ved fraspaltning af en eller to fosfatgrupper, hvilket resulterer i dannelsen af henholdsvis adenosindifosfat (ADP) og adenosinmonofosfat (AMP). Denne spaltningsprocess kaldes hydrolyse.