Old Norse is a North Germanic language that was spoken by inhabitants of Scandinavia and inhabitants of their overseas settlements during the Viking Age, until about 1300.

[Datei:Old norse, ca 900.PNG|thumb|325px|Ungefähre Verbreitung des Altnordischen im frühen 10. Jahrhundert. ]]

Le vieux norrois (ou norrois, norois ou encore vieil islandais) correspond aux premières attestations écrites d'une langue scandinave médiévale.

Fornnordiska kallas det germanska språk som talades i Norden fram till slutet av vikingatiden. Av de vikingatida nordborna själva användes orden dansk tunga eller norrönt mål för att beteckna det inhemska språket. I dagens Norge betecknar norrønt mål vanligtvis endast den västra varianten av fornnordiska, en distinktion som emellertid var okänd för forntidens nordbor. Fornnordiskan förekom i tre kända dialekter: fornöstnordiska i Sverige och Danmark, forngutniska på Gotland samt fornvästnordiska i Norge, på Island och Färöarna. Skillnaderna mellan de nordiska dialekterna var dock så små under vikingatiden att de enkelt överträffas av regionala uttalsvariationer inom ett enskilt nordiskt land idag. Den bäst kända dialekten är fornvästnordiskan, eftersom Eddan, de isländska sagorna med mera skrevs på denna dialekt. Fornöstnordiskan är främst känd genom runinskrifter medan Gutasagan bevarat forngutniskan.

Język staronordyjski (staronordycki, staroislandzki, norse) - język z grupy języków germańskich, którym posługiwali się Wikingowie od VIII wieku do ok. 1300. Powstał z pranordyckiego w VIII w.