I är en äldre stavning av pronomenet ni i svenskan. I högtidliga sammanhang fortlevde formen långt in på 1900-talet och återfinns fortfarande i exempelvis äldre sånger och dikter. Ett exempel är sången: "Viljen I veta och viljen I förstå hur bönderna...". Den nya stavningen uppstod genom missuppfattning. Förr böjdes verben i svenskan efter person, exempelvis "jag tackar", "vi tackom" (se exempelvis staffansvissan), "I tacken", "de tacka". För I lades ändelserna "-en" eller "n" till, exempelvis "I gån" (ni går) och "I gingen" (ni gick). Uttryck som "viljen I" missuppfattades som "vilje NI" och när sedan verbböjningar försvann blev det helt enkelt "vill ni".