Avdelning VI i EU-fördraget

Avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen ("tredje pelaren") infördes genom Maastrichtfördraget och innehöll då bestämmelser om införande av samarbete i rättsliga och inrikes frågor.

I Amsterdamfördraget förs en rad områden, som förut hörde till avdelning VI, över till en ny avdelning IV i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen ("Visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer"). Kvar under avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen står det polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet. Denna nya avdelning VI innehåller fjorton artiklar (artiklarna 29-42).

Avdelning IV i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen utgör hädanefter den rättsliga grundvalen för ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

Se också:

•Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
•Europeiska unionens pelare
•Rättsliga och inrikes frågor, RIF

Dessa nya rättsaktstyper inom avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen (Polissamarbete och straffrättsligt samarbete) ersätter det rättsliga instrumentet gemensam åtgärd efter att Amsterdamfördraget trätt i kraft. Eftersom de nya rättsaktstyperna är mer tvingande och ger bättre riktlinjer, bör de bli effektivare inom ramen för en omorganiserad tredje pelare.

Rambeslut ska användas för tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar. Rambeslut kan föreslås på initiativ av kommissionen eller en medlemsstat och ska antas genom enhälligt beslut. Rambesluten ska vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som ska uppnås men ska överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt.

Beslut ska gälla andra mål än tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar. Dessa beslut ska vara bindande och rådet ska med kvalificerad majoritet anta de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra dessa beslut på unionsnivå.

Se också:

•Avdelning VI i EU-fördraget
•Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
•Europeisk arresteringsorder
•Gemensam åtgärd (RIF)
•Polissamarbete och straffrättsligt samarbete

Gemensamma ståndpunkter infördes inom ramen för samarbetet i rättsliga och inrikes frågor i Maastrichtfördraget. Amsterdamfördraget behåller detta instrument i den nya avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen (polissamarbete och straffrättsligt samarbete).

Gemensam ståndpunkt är ett rättsligt instrument som ger rådet möjlighet att ange unionens inställning i en viss fråga. Medlemsstaterna åläggs därigenom att se till att beslut som antagits enhälligt vid rådets möten ges full verkan både inom landet och i utrikespolitiken.

Se också:

•Avdelning VI i EU-fördraget
•Polissamarbete och straffrättsligt samarbete
•Rättsliga och inrikes frågor, RIF

Samarbetet i rättsliga och inrikes frågor (eller avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen) infördes genom Maastrichtfördraget år 1993. Det infördes särskilda rättsliga instrument för detta samarbete, t.ex. konventioner. När Amsterdamfördraget har trätt i kraft kan detta instrument endast användas för polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Dessutom gäller nya regler för konventioner.

Konventionerna bygger på artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen och rådet ska anta dem genom enhälligt beslut efter att ha hört Europaparlamentet. Därefter ska de antas av medlemsstaterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. När åtminstone hälften av medlemsstaterna har antagit en viss konvention träder den i kraft för dessa medlemsstater.

EU-domstolen är hädanefter behörig att meddela förhandsbeslut när det gäller tolkningen av dylika konventioner och att avgöra eventuella tvister om deras tillämpning. Dess behörighet måste emellertid godtas av medlemsstaterna. Dessa måste var för sig genom en förklaring uppge att de godtar domstolens behörighet och samtidigt uppge vilka nationella domstolar som får hänskjuta ärenden till domstolen.

Se också:

•Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) 
•Polissamarbete och straffrättsligt samarbete
•Rättsliga och inrikes frågor, RIF 

Genom Maastrichtfördraget infördes möjligheten att tillämpa gemenskapsbestämmelser (kvalificerad majoritet krävs enligt f.d. artikel 100c) för vissa områden inom avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen. För att kunna utnyttja denna möjlighet krävdes enhällighet i rådet samt ratificering av samtliga medlemsstater i enlighet med de nationella konstitutionella bestämmelserna.

När Amsterdamfördraget har trätt i kraft kan alla områden i den nya artikel 29 i avdelning VI överföras till den nya avdelning IV i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Som tidigare krävs enhällighet i rådet och ratificering av samtliga medlemsstater.

Se också:

•Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
•Göra till gemenskapsfråga 
•Rättsliga och inrikes frågor, RIF