Abd-ul-Mejid I

Abd ül-Mecid I, född 23 april 1823, död 25 juni 1861, var sultan över det Osmanska riket. Han efterträdde 1839 sin far, Mahmud II, mitt under det att riket efter den osmanska härens upplösning vid Nisib, där Egyptens pascha Mehmet Ali, segrade, befann sig i så kritiskt läge att den unge sultanen kunde vänta sig bli angripen i sin egen huvudstad. De europeiska makterna räddade emellertid riket. Abd ül-Mecid lät städse leda sig av sin moder (död 1853) och sin europeiskt bildade storvesir Reschid Pascha, vilka 1839 lät honom utfärda den liberala konstitutionen chatt-i-sjerif, varigenom hans fars politik fortsattes. År 1850 vann Abd ül-Mecid ett stort erkännande från hela Europa för sin fasta vägran att efterkomma Österrikes och Rysslands krav att utlämna ungerska och polska flyktingar. Året 1856 utfärdade han en ny grundlag, chatt-i-humajun, som skulle ombilda de Osmanska riket i västerländsk mening. Till det yttre hade hans makt vuxit, ty Egypten, Tripolis och Tunisien lovade riket lydnad och imamen av Maskat fogade sig under dess överhöghet. Abd ül-Mecid tog så gott som ingen personlig del i reformsträvandena, ännu mindre i Krimkrigets för osmanernas del lyckliga slut. Han var en godmodig men kraftlös man, hemfallen åt sinnliga njutningar och slöseri, och haremet hade fördärvliga följder för rikets finanser.
Se mer på Wikipedia.οrg…